Hjälp mej, hur ska jag ta mej igenom morgondagen?
ska försöka vara glad eftersom Erika fyller år, men det känns som det kommer spricka.
Jag kommer ihåg för precis vid den här tiden och denna dagen för exakt 2 år sen, så satt jag bara där och såg dig ligga helt stilla och jag kunde bara kolla på dej, ingen kunde göra någonting. Helt hjälplös, du vaknade ibland men var helt borta av all medicin och fick bara fram få ljud, mamma tog din hand sen sov du igen. Dom sa två veckor, senare kom hon in och sa det kan hända ikväll. Det kändes som du väntade på oss, tills du inte orkade kämpa mer.
Jag kommer ihåg precis allting, jag försökte hålla tillbaka tårarna. Tro mej det gick inte, det forsade. Jag visste inte vad jag skulle göra, slutade med att jag satt med korsord i armarna.
Sen så åkte jag , Jessica och pappa hem när mamma sa: du får säga hejdå. Jag tog dig i handen, sen inget mer vilket jag ångrar nu, jag sa Hejdå. Jag trodde vi skulle komma nästa dag, men det blev ingen nästa dag. Mamma ringde hem vid 1 jag kollade på klockan och vägrade inse det, pappa kom och sa: Nu är det slut.
Det var hemsk, jag vill aldrig uppleva det igen. Det förstörde mej ännu mer med att se på morfar.
Det var det, jag kände att jag var tvungen att skriva ner det så jag fick ut det ur min hjärna.
Mormor, jag Älskar dej och Saknaden är helt obeskrivlig, 2år i morgon!<3